Hjärtlösa läkare
En del vetenskapliga insatser gömmer sig i de mörka delarna av historien. Särskilt experiment som plågat livet ur folk och där de mest grundläggande moraliska regler gått upp i rök. Syfilis uppvisar ett par bra exempel under 1900-talet. Inte minst rasistiska studier i söderns USA.
Ingenting är så lätt som att vara efterklok – och samtidigt är ingenting lika nödvändigt. Just den här moraliteten börjar med att Nobels medicinpris 1927 gick till Julius Wagner-Jauregg (1857–1940). Han fick det för det i efterhand kan man tycka etiskt tämligen svårförsvarliga bruket att hindra syfilis i hjärnan hos mindre kapitalstarka patienter genom att injicera malariasmittat blod i dem.
Tanken var att malariafebern skulle ta kål på syfilisen. I teorin liksom. Det gick väl så där och i dag hade man nog inte talat om framgång. Men på senare tid har man också hakat upp sig på att Julius Wagner-Jauregg för att få fram sina resultat lät bli att medicinera sina testpatienter med den medicin som faktiskt fanns – kinin åt malariapatienterna och kvicksilverbehandling åt syfilispatienterna. Dessutom har man kanske i dag synpunkter på att hans livliga intresse att mecka med människokroppar sedermera fick entusiastiska uttryck i hans partimedlemskap i det tyska nationalsocialistiska partiet NSDAP.
Rent kriminellt
Nog om Julius Wagner-Jauregg. Eftersom vi alla ibland riskerar att fastna på våra höga hästar – nazister är lätta att skylla på – kan det vara på sin plats att påminna om bjälkarna i våra egna ögon.
Det känns därför pedagogiskt att kunna lyfta fram de syfilisexperiment som pågick under 40 (sic) års tid, ända in på 1970-talet, i Macon, Alabama, USA. Generationer av amerikanska läkarstaber studerade där i den så kallade Tuskagee-studien hur syfilis utvecklades i unga svarta män och registrerade nogsamt hur sjukdomen tog sig upp i patienternas hjärnor för att blomma ut i sina värsta stadier. 399 syfilissmittade män jämfördes med 201 friska. Liksom Wagner-Jauregg gav Tuskagee-läkarna alltså inga mediciner åt sina – sa jag att de var svarta? – patienter. Något som åtminstone efter 1947, då penicillinet blivit ett standardläkemedel för att enkelt bota syfilis, måste anses rent kriminellt.
Tveksam ersättning
Patienterna fick ingen information om studien mer än att man behandlade ”dåligt blod”. För sin medverkan erhöll patienterna däremot fria måltider, gratis läkarkontroller och – en begravningsförsäkring!
Ett stort antal män dog i svåra plågor, och inte bara det, de smittade sina fruar eller flickvänner och pojkvänner och deras barn föddes med syfilis. Allt för att man i princip tyckte det var intressant att ”kolla” hur syfilis utvecklade sig om man lät bli att behandla sjukdomen.
Det var som vilket jobb som helst, med vanliga ansökningsprocedurer om fonder från statliga myndigheter, utlysningar av lediga jobb och doktorandtjänster. En stadig ström av forskningsresultat droppade under decennierna ut i form av unga läkares iakttagelser. Ingen reagerade.
Läckte till pressen
Man får förmoda att den amerikanska medborgarrättsrörelsen innebar början till slutet för den bisarra Alabamastudien. Men det var först 1972 som tiden hade hunnit ikapp Tuskagee när någon med någorlunda normal empati läckte till pressen. Studien avslutades omedelbart. Sedan malde kvarnarna på i rättegångssalar och på löpsedlar. En del karriärer gick i stöpet – fastän långt ifrån alla de vita läkarnas, även om man inte missade att lyfta fram den enda svarta sjuksköterskan som deltagit i projektet.
Den amerikanska staten betalade ut stora skadestånd för generationer av drabbade och 1997 gick president Bill Clinton ut med en offentlig ursäkt till fåtalet överlevande studiedeltagare. Den siste av dem avled så sent som 2004.
Text: Marco Morner Bild: Arja Kajermo
