Offentligt arbete på olika villkor
Publicerad i Smittskydd nr 5 2005
Inom stat, landsting och kommuner ställs ständiga krav på rationaliseringar. Ofta är detta bra, eftersom man då tvingas gå igenom och prioritera bland arbetsuppgifterna.
Dessutom får det till konsekvens att vi som skattebetalare får mer valuta för våra skattekronor. Det är därför inte rimligt att kräva att staten ska vara undantagen från besparingar. Däremot kan man – med verksnivån som utsiktspunkt – hävda att regeringen alltför generellt lägger ut besparingarna enbart över myndigheterna. Samtidigt bygger regeringskansliet och riksdagen successivt ut sina verksamheter.
Statsvetaren Göran Sundström vid Stockholms centrum för forskning om offentlig förvaltning påvisade i en rapport, som presenterades i somras, att regeringskansliet under perioden 1997–2004 har ökat antalet handläggare från 1 700 till 2 400 personer, det vill säga en ökning med 41 procent. Som jämförelse kan nämnas att de statliga myndigheterna under de senaste fem åren ökade sin personal med 0,7 procent. Förståelsen för denna disproportion ökar inte av statssekreterare Gun Erikssons uttalande i anslutning till rapporten: ”nedskärningar i sjukvården och militären har möjliggjort en större och dyrare regeringsstab” (SvD 26/7 2005).
Även riksdagen bygger successivt ut sin stab bland annat med politiska sekreterare till riksdagsmännen. Först var ambitionsnivån en halv handläggare per riksdagsman. För 2005 blir kostnaden för detta 154 miljoner kronor. Nu ökar aptiten och från och med den 1/7 2006 ska det anställas en politisk sekreterare per ledamot beräknat utifrån 46 000 kronor i månaden per politisk sekreterare. Denna utbyggnad hade sannolikt varit rimlig om riksdagen varit hälften så stor som i dag, men med 349 ledamöter kan ett stort frågetecken sättas inför reformen.
Ingen prövning sker utanför riksdagen av desssa ökade kostnader. Riksdagen bara anmäler till finansdepartementet hur mycket pengar man ska ha för nästa års verksamhet. Denna ordning fordrar en återhållsamhet hos riksdagens beslutande organ, som tydligen inte finns eller åtminstone inte utgör någon nämnvärd spärr för expansionen.
Det vore en egendomlig tillfällighet om behovet av ökade administrativa resurser inom den offentliga sektorn på objektiva grunder skulle vara koncentrerat till kanslierna för riksdag och regering, medan myndigheterna, som ofta har en mer verkställande funktion, kan stå tillbaka. Snarare är förklaringen att besluten om ekonomiska resurser fattas i riksdag och regering och inte på myndighetsnivå. Som beslutsfattare har man uppenbarligen större förståelse för den egna administrationens resursbehov än för behoven hos underliggande myndigheter.
I media kan vi ofta läsa om protester mot nedskärningar och flytt hos olika myndigheter, men har ni, kära läsare, någonsin läst en artikel där tjänstemännens fackliga organisationer vid riksdag och regering protesterar mot nedskärningar? På myndigheterna tvingas vi av resursbrist stundom säga upp tillsvidareanställd personal. När skedde detta senast för regeringens och riksdagens kanslier?
Erfarenheten visar att det ur nedskärningar/besparingar ofta växer fram något positivt. Jag vill hävda att alla offentliga och privata verksamheter i regel mår bra av att cirka vart tionde år råka ut för en rejäl ekonomisk kris som tvingar fram en omprövning av allt från arbetsuppgifter och befintliga avdelningar till personalens storlek inom olika områden etcetera. Detta drabbar i olika intervaller flertalet företag, organisationer och myndigheter. Ur ett samhälleligt och ekonomiskt perspektiv är det negativt att kanslierna för riksdag och regering aldrig utsätts för dylika stålbad.
Ett första steg i denna riktning kan vara att lokalkostnaderna även för regering och riksdag sätts under lupp. I dag lägger man under sig det ena huset efter det andra i Stockholms innerstad. Lika väl som till exempel Sida och Finansinspektionen flyttar från attraktiva innerstadslägen till utkanten av innerstaden borde departementen kunna göra det. Vad sägs om att förlägga försvarsdepartementet till de tomma lokalerna i Berga, näringsdepartementet till Kista, jordbruksdepartementet till Uppsalaslätten och migrationsministern till Rinkeby?
