Sjukdomsinformation om meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA)

Gula stafylokocker (Staphylococcus aureus) är bland våra vanligaste omgivningsbakterier. De flesta barn och vuxna är periodvis bärare av dessa bakterier, vanligen i näsan, men även på andra slemhinnor och på huden. Risken för bärarskap på huden är störst om den är skadad t.ex. av eksem eller småsår. Bärarskap är också vanligare hos sjukvårdspersonal, injektionsmissbrukare, diabetiker och dialyspatienter.

De gula stafylokockerna är den vanligaste orsaken till variga sårinfektioner. Inkapslade bakterier ger upphov till bölder eller varhärdar. Ett speciellt problem är sådana infektioner i vårdmiljö, t.ex. sårinfektioner efter operation eller infektion av främmande material inne i kroppen (proteser m.m.). Infektioner med bakterieväxt i blodet och på hjärtklaffar är mycket allvarliga och förknippade med hög dödlighet. Gula stafylokocker kan också orsaka lunginflammation, hjärnhinneinflammation och infektion i skelett och leder. Meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA) är stammar av gula stafylockocker som är resistenta mot flertalet antibiotika framförallt av betalaktamtyp. Infektioner med MRSA-stammar kan göra att ovanstående sjukdomstillstånd som gula stafylokocker kan orsaka blir svåra att behandla. Historiskt sett har MRSA varit ett utpräglat vårdrelaterat problem, därav den gamla benämningen ”sjukhussjuka”. Under de senaste åren har denna bild dock förändrats och infektioner med MRSA associeras i allt högre grad med smitta ute i samhället.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA) har utvecklat resistens (motståndskraft) mot de penicilliner och penicillinliknande antibiotika (betalaktamantibiotika) som vanligen används mot stafylokockinfektioner. Svåra stafylokockinfektioner kan då enbart behandlas med ett fåtal, mycket dyra intravenösa antibiotika med besvärande biverkningar, t.ex. vancomycin. Vancomycinresistenta MRSA har beskrivits från andra håll i världen, men aldrig från Sverige.

MRSA har framför allt spridits inom och mellan olika vårdinrättningar och blivit ett av de största vårdhygieniska problemen runt om i världen. Det tycks som om vissa MRSA-stammar har egenskaper som gör att de sprids lättare än andra, men en annan orsak kan vara bristande hygienrutiner. När väl MRSA etablerats på ett sjukhus eller annan vårdinrättning kan de vara utomordentligt svåra att bli av med. MRSA finns numera som en del av "normalfloran" på sjukhus i många länder i Europa och andra delar av världen med undantag av de nordiska länderna och Holland.

Om de basala hygienrutinerna sviktar och MRSA finns hos en patient på en vårdavdelning kan det lätt ske en smittspridning till andra patienter på avdelningen. Patienter och personal kan lätt bli s.k. friska bärare med bakterier i näsan eller på huden, och ett sådant bärarskap kan fortgå i veckor och månader. Eftersom bakterierna kan ”övervintra” i hudens talgkörtlar finns det (trots upprepade kontrollodlingar utan bakterieväxt) risk för ett uppblossat bärarskap eller infektion vid sårskada eller eksem även efter många år.

Allmänt förebyggande åtgärder

MRSA sprids genom kontaktsmitta. Basala hygienrutiner skall tillämpas i alla vårdsituationer och i alla vårdmiljöer. Patienter som kan misstänkas vara MRSA-bärare (tidigare känd bärare eller vistats på vårdinrättning utanför Norden eller på vårdinrättning inom Norden med kända problem) skall kontrollodlas för förekomst av MRSA och andra multiresistenta bakterier. Konstaterade bärare isoleringsvårdas (ofta på infektionsklinik).

En person som bär på MRSA kan utanför vårdmiljöerna leva ett väsentligt normalt liv. Handhygienen i hemmet är självklart viktig, inte minst i anslutning till såromläggningar. Personliga artiklar, t.ex. handdukar, får inte delas med andra. Om man är i behov av vård måste sjukvårdspersonalen vara informerad om bärarskapet.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

En infektion eller ett bärarskap av MRSA skall enligt smittskyddslagen anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet (SMI). Fyndet skall även föranleda en smittspårning. All handläggning och utredning av patienter och/eller personal med MRSA skall ske i samråd med lokal vårdhygienisk expertis.

Kommentarer

Antalet rapporterade MRSA-fall i Sverige har stadigt ökat sedan sjukdomen blev anmälningspliktig år 2000.

I slutet av 1990-talet pågick under några år ett stort utbrott i Västra Götaland som kunde kontrolleras först efter det att omfattande och mycket kostsamma kontrollåtgärder satts in.

Sedan år 2000 har flera utbrott av MRSA pågått i stora delar av Sverige. En ökande andel av MRSA påträffas nu ute i samhället (t.ex. i kommunala äldreboenden).

Även de övriga nordiska länderna har noterat en kraftig ökning av MRSA under senare år. Det är uppenbart att den hittills mycket gynnsamma MRSA-situationen i Sverige endast kan bibehållas om mycket kraftfulla åtgärder sätts in för att bekämpa fortsatt spridning.